....................
Det vill jag fortfarande idag, men att se sorgen och skräcken i dom ögon jag andas för?
Nej då kan jag hålla min ångest, även om den brinner i mej.
Varför?
Jag har inte skärt mej på två år snart, varför bockar det på?
Faaan heller ja ska ha mina ärr bleka, jag ska inte ha nya som jag måste förklara.
Men ändå när jag mår som sämst, vill den gamla trösten söka sig in i mitt hjärta.
Ska det följa mej vart jag än går?
Skit samma jag ska träffa flickorna imorgon.
Men gumman då!... Jobbigt inlägg att läsa... jag känner med dej, verkligen..
Vill bara tala om att under korta tid jag känt dig har jag gillat dej mer o mer för varje gång vi träffats/pratat! Jag tror mig veta att du är både smartare och starkare än du själv tror! Kämpa på!...
..och Keep up being u! ;-)
Ps. Jag lovar att hålla handen hela vägen hem till mig när du kommer o hälsar på!.ds
Klem!
SV: Tack för din kommentar. Jag vet hur du känner dig. När man skadar sig själv så skadar man alla andra som håller en kär runt omkring. Men ibland så är det svårt, i stundens hätta. Men jag är så beundran av att du klarat dig ifrån att skada dig själv i två år. Många kallar mig stark. Inget blir bättre av att skada sig själv, snarare tvärtom. Det gäller att stanna kvar i smärtan och låta den ta sin tid.. Flyr från den gör man på bästa sätt genom att göra bra handlingar. Det tar tid. *
tror att lusten kommer blekna med tiden precis som ärren...jag förstår hur du känner fast på ett annat sätt. kram
