sifas

Hej, idag gick min pappa bort för ett år sen. Men det var inte det jag hade tänkt att skriva om, hade tänkt att fråga om vad man som förälder har rätt att fråga om. Vid inskolning på dagis. Jag har i mitt huvud två frågor.

Drömde så hemsk i morse. Jag drömde att jag var gravid igen.
Jag kände fosterrörelserna så tydligt att det var skrämmande, och det var en liten flicka. Men det värsta var att jag kunde plocka ut henne själv och jag höll henne i mina händer och tänkte vad har jag gjort!?
Hon överlever ju inte utanför magen! 
Hon var så fin.
Och när jag vakna, var jag misnt sagt skakad och visste inte vad jag skulle tro. FY!

Värst var fosterrörelserna, jag kände dom med hela kroppen. Kanske kroppen fortfarande minns?

Nää fy vill inte ens tänka på det.
Nu ska jag göra mat till skrutten och försöka låta bli att tänka på det.

Känner mej som en levande död. Inhalerar kaffe och ska snart matat rompen. 4 timmars sömn inte dåligt, men uuu så gött det skulle vara att få sova. 
Men missförstå mej inte nu bebis är en snäll bebis han sover just nu, så jag skulle kunna göra desamma. Men jag kan inte. Jag tänker för mycket. 

Snart första julen utan pappa och vi vet inte än vad som hände honom, det är jävligt jobbigt. Bebis hade kunna fått ha sin morfar i livet i alla fall. Men icke.

Faan ta någon

såg att det varit välbesökt, gillas! Eller ja, bara av folk jag känner.. typ. Blir nervös annars.

Har det redan gått en vecka sen jag blogga?? Hjälp har inte ens märkt av att tiden gått.
Hade juh massa grejer att göra förra veckan. Bebis var hos läkaren som sa - uuh vad stark han är!

Trodde aldrig att jag skulle säga att jag blir lycklig över en bajsblöja. Men så är det, lillen har haft ont i magen pga att han förmodligen har varit hård i magen. Men nu så!

Mitt gamla jag skulle rynka på pannan och skakat på huvet åt en sådan grej. Men och andra sidan har jag aldrig haft någon som varit så beroende av mej.
Lilla mej som inte kan multiplicationtabellen eller stava till det för den delen.

Som jag oroat mej den sista tiden och värre blir det. 
För inte kommer han sitta hemma med mamma på fredagskvällarna som tonåring.

Om jag läser än? Ja det gör jag, jag har tyvärr bara inte hunnit uppdatera mitt biblotek. Utan jag läser gamla böcker från bokhyllan. Men snart så, jag lovar.

Annars kan ju mina läsare kanske tipsa, inte bara mej utan även andra?
Har fått lite mer läsare har jag sett sen jag fick barn. Tråkigt bara att jag inte kommer eller vill blir den typiska mamman. Jag tänker inte bli absorberad av min unge så jag inte har något annat eller pratar om annat. Visst är han det största som hänt. Men!

Glömma andra runt mej, nej?
Fast jag måste uppfostras i det där med att höra av mej, för det är jag katastrof dålig på.
Men man fastnar gärna i sin bubbla.

Nu sitter man här igen .. verkar som jag bloggar mer nu. Kanske för att jag har tiden när man går hemma. Men nja tid nej litet barn tar tid.
Läste ett inlägg av en av bloggarna jag följer som såg sig före och efter, något som förändrade henne. Hon förundrades över sin förändring. 
Och jag kom att tänka på att jag har ändrats, jag har ett tålamod som skulle få änglar att gråta och jag är lycklig.

Sen att man alltid kommer ha sina moln på en annars blå himmel, vad faan gör dom?

Har sluppit det i 10 månader nästan 11, men faan om jag slapp undan det som gör oss kvinnor.
Men så är det antar jag, hade ammingen funkat hade jag sluppit ett halvår till. Men icke.

Bra att man ska till egenkontroll om en vecka för prev. Varför vill ni veta detta undrar ni?
Ja inte faan vet jag det var ni som klickade. Bebis ska snart ha mat och jag ska sparka in min sambo som har varit ute på vuxenäventyr in i sängen. 
Och imorgon kommer min morbror med respektive och barn för att hälsa på bebis.
Det ska bli kul, för det är den glömda grenen.
Underligt hur en enda unge kan förena så många.

För dom värmande kommentarerna. Det värmer verkligen, jag säger det bara inte. För om man ska vara ärlig tar trötthet och annat på en. Så man tvivlar lite och misströstar lite.

Men man får en bost av fina ord.
Då orkar man lite till.

Igår är ett minne blott, idag har min ängel gett mej ett leende. På riktigt, för att han visste vem jag var. <3

Nattar en ledsen bebis, jag har sinat pga allt som varit. Visst kan jag amma, pumpa och göra allt i min makt för att få det att återvända. Men stress för mej och för bebis. Visst bebis har lite mer ont i magen nu, när han måste passera ersättningen. Men vad ska jag göra?

Jag känner mej som mest värdelös. Men jag vet, att bebis får vad han behöver.
Så vad är viktigast, min ork eller bröstmjölk?

När jag ser ett leende av att bebis är mätt. Det är glädje.
Jag älskar dej mitt enda hjärta.

skrev just och klagade på att mina fina vänner inte bloggar som dom ska. Så bara för att dom inte ska kunna gnälla tillbaka på mej skriver jag nu ett inlägg.. Hhahaha 

Man måsta tänka ett steg längre.
Idag är det lördag och intet nytt har hänt på denna fronten. Ser inte fram emot Måndagen dock, eller jo lite för då kan man stänga den boken. För att förvara den i hjärtats bokhylla.
Det är pappas urnsättning jag pratar om, vi har väntat med det till nu.
Bara för att jag/ vi ville att bebis skulle vara född.

Så det ska ske kl 10.00 vet inte vilka som kommer för jag har inte informerat fler än min moster och bror.
Men det blir säkert väl med det, hoppas jag.

Kanske inte lika mörkt och murrigt som förra och inte heller custom made men det är mitt nya.

Jag tog bort det, det kändes inte rätt mot någon part att minna känslor springer iväg med mej. Så borta.

Imorgon ska katetern väck och gissa om jag kommer skutta hela vägen hem. Ujuju
Ska sitta från 07.30 till 14.00 under uppsikt på sjukhuset. Och faan ta min kropp om den inte kissar. 

Jag lämnar inte det där sjukhuset förens jag kissat!

Shit vad man trillar av planeten av att få barn. Vet inte vad det är för dag, vad folk pysslar med. Försöker att hinna med att läsa bloggar.
Men ja, blicken lixom fastnar och jag drunknar så fort jag ser honom.

Så tills dess, ha tålamod.